Sofia är en av alla kunder hos Hörbart, som fått hjälp att hantera både fritid och arbete för att kunna fungera på bästa sätt i vardagen. Följ med Sofia på en hörselpromenad till jobbet och hem igen, för att se hur den ser, förlåt, hör sig ut.

Dörren slår igen bakom Sofia Angelo. Kanske faller något ner från en hylla inne i i hallen, men det hör hon inte. I Sofias öron ljuder som vanligt musik denna morgon, när hon går mot bussen för att ta sig till jobbet.
– Jag har fått höra att man kan minska sin tinnitus genom att ta in mer ljud i öronen, och vad kan vara bättre än att lyssna på sin favoritmusik, säger Sofia.
– Dessutom har jag hört att nästan alla som förlorat sin hörsel i vuxen ålder har tinnitus, och att den blir värre om man är deprimerad, så det bästa är att vara på så gott humör man kan.

Det var för fem år sedan som Sofia drabbades av Sudden Deafness, plötslig hörselnedsättning. Inom loppet av några minuter försvann hennes förmåga att höra.
– Jag knäppte med fingrarna vid öronen men hörde ingenting, samtidigt som jag inte mådde bra. Allt gick så skrämmande fort.
Sofia gick och lade sig med förhoppningen att det skulle gå över, men när hon vaknade morgonen därpå var hörselnedsättningen kvar.

Hela rummet snurrade
– När jag vaknade snurrade dessutom hela rummet, jag hade absolut ingen balans och jag hade drabbats av en hemsk yrsel som inte ville ge med sig. Yrseln var så otäck att jag i princip glömde bort att jag inte hörde längre, hörseln blev sekundär på något vis, säger Sofia.
– När jag till slut blev av med yrseln, vilket tog ett bra tag, var jag bara så tacksam för det så det blev aldrig att jag sörjde min förlorade hörsel.
Kanske var det därför det tog drygt ett år innan jag kom mig för att skaffa de hörhjälpmedel som jag nu inte kan vara utan.

Fjärrtåg som skriker sig förbi en full pendelperrong, dörrar som pyser när de öppnas och plingar när de slår igen, skolklasser som jagar genom en fullsatt pendelvagn, högtalare som annonserar den senaste förseningen och kvinnan bakom ryggen som redan är mitt uppe i ett högljutt jobbsamtal på sin mobil.
Vår vardag är en ständig tredimensionell ljudkuliss som hela tiden talar om för oss vad som händer runtomkring, när det händer och var det händer.
Men för Sofia blir det mer koncentrerat, eftersom hon bara har hörsel på sitt vänstra öra. I det högra, döva örat, sitter en CROS (“Contralateral Routing of Signal” (kontralateral signalöverföring), en mikrofon som blixtsnabbt sänder allt högerljud till hörapparaten i vänster öra.

Svårt att höra var ljudet kommer ifrån
– Det är helt ok, men det har ju sina begränsningar. Jag kan till exempel inte höra var ett ljud kommer ifrån eftersom allt samlas i vänster öra. Då blir det också svårt att avgöra hur långt bort ljudet är.
– Om jag är hemma och någon av mina två pojkar, 9 och 11 år, ropar på mig, så är det helt omöjligt för mig att veta var de är någonstans. Samma sak, om någonting trillar så hör jag inte vad som händer utan jag får fråga barnen.

– Barnen är jätteförstående och snabba att berätta vad det var som hände. De kan säga att ”det var inte du det var något därborta”. De har ju mer eller mindre växt upp med det här. Det är ju också viktigt att barnen vet hur det fungerar, det är egentligen bara positivt.
Jag begränsar ju inte barnen heller, de spelar till exempel båda blåsinstrument, tuba och trumpet. Det känns mysigt även om jag, när de hade uppvisning senast, faktiskt stängde av hörapparaterna en stund.
Sofia poängterar att hon annars ytterst sällan stänger av sina apparater.
– Jag tror att attityden är A och O, och att det är viktigt att man är positiv till att ta emot den hjälp man kan få. Kanske är det också så att att jag har en rätt bra inställning på mina apparater, och därför inte ser något behov av att stänga av dem. Jag kan hantera vardagsljuden bra, och blir det för mycket så kopplar jag bara in musiken via den här streamern. Det är som en lyxig handsfree.
Sofia pekar på den lilla apparaten som hänger runt halsen och som kopplar ihop hörapparaten i vänster öra med till exempel telefonen.
– Man kanske kan säga att musiken blir min räddning, dels för att hålla tinnitusen stången, men också för att hålla det obehagliga vardagsljudet borta eller för att kunna koncentrera mig på jobbet där vi sitter i ett öppet, lite bullrigt kontorslandskap. Med en radiokanal i öronen blir jag inte så störd när folk kommer in och pratar omkring mig.

Gallerior är jobbiga
Efter morgonens buss-tåg-busstur passerar Sofia ett stort köpcenter på väg till jobbet. Stora glasytor, ekande stengolv, skrikande barn, restaurangslammer och mycket folk i en salig kakafoni av ljudlig rörelse. Det är inte Sofias favoritmiljö, helt klart.

– De stora galleriorna i sig tycker jag är jättejobbiga. Det är en konstant hög ljudnivå, och svårt att till exempel hitta en lugn vrå där man kan umgås och föra ett normalt samtal. Jag vill ju dessutom gärna ha den jag pratar med på min vänstra sida. Jag kan gärna åka någon extra mil för att gå i en galleria som inte är så full med folk, och som tur är bor jag så att det finns flera gallerior att välja mellan.

Sofia går runt i den stora gallerian för att visa på allt som påverkar hennes hörsel. Den stora foodcourten med högt i tak och inga avskiljande väggar, de stora skyltfönstren som låter ljudet studsa lite extra och affärerna med irriterande hög musik som verkar öka i volym ju senare dagen lider, när personalen vant sig och höjer volymen allteftersom.

Sofia undviker inte att gå och äta på en god restaurang för att den har en dålig miljö, men kan hon välja så tar hon gärna och sätter sig på ett café där hon kan gå en bit in i lokalen och sitta i mjuka tygsoffor under ljuddämpande takplattor. Ljudmiljön är extra viktig om det ska kännas helt rätt.

Restauranger är en svår ljudmiljö
– Men är det jätteskränigt så vänder jag inte i dörren, man får anpassa sig till det som finns. Det är ju inte så att man sitter på restaurangen för alltid. Jag har heller inte så nedsatt hörsel att jag inte hör något alls, vänster öra fungerar bra med hörapparat och är vi två eller tre så är det hanterbart även i en lite bullrigare miljö. Men är man många fler, som i fikarummet på jobbet till exempel, så hjälper varken hörapparat eller ljuddämpande takplattor. Jag har funderat på att ta med konferensutrustning ut på restaurang, men jag tror inte det kommer att fungera när att det är för mycket folk runtomkring.

Konferensutrustning är viktig
Konferensutrustning använder Sofia på jobbet där hon är layoutingenjör. Hon ritar små chip till mobiltelefoner, sensorer till däck och och har till och med gjort mikrochip till hörapparater liknande de hon själv har. Under promenaden till jobbet har Sofia en märkbar uppmärksamhet på omgivningen, samtidigt som hon berättar om hur små och energisnåla de kretskort är som hon arbetar med och hur hon får vardagen att fungera på jobbet. Att bara höra allt ljud från ett håll kräver nog lite extra medvetenhet om vad som händer runtomkring.

– Jag har en apparat som jag ställer mitt på konferensbordet när vi har möten, och den fungerar bra även om den kräver lite planering i förväg, säger Sofia.
– Till apparaten hör en mikrofon, och den ska jag sätta i skjortan på den som jag tror ska prata mest. Helst skulle jag vilja ha fler mikrofoner, så att alla som tänker prata kan få en. Det är ju sällan bara en människa som håller i en föredragning. Apparaten mitt på bordet plockar upp så mycket ljud att jag till och med kan höra receptionisten i rummet intill, det blir för mycket ljud. Den ska reducera ovidkommande ljud men ändå finns det ett väsande hela tiden som irriterar. Och ni anar inte så mycket ovidkommande ljud det finns, folk som prasslar med papper, knäpper med pennor eller trummar med fingrarna mot bordet. Skedar i kaffekoppar. Datorer som surrar.

– Med bara en mikrofon blir det så att jag stänger av grejerna på bordet när det blir för mycket blandade ljud. Speciellt om folk pratar i munnen på varandra är det svårt att hänga med. Jag har en liten fjärrkontroll som jag använder för att styra utrustningen.

Den utrustning Sofia nu använder från Comfort Audio, fick hon ganska direkt efter att hon fått sina hörapparater. Den fungerar, men den känns inte optimal.

– Det är först nu, när jag har använt de här grejerna ett tag, som jag inser vad jag verkligen behöver. Flera mikrofoner till exempel, och en central konferensenhet som jag skulle kunna detaljstyra lite bättre, kanske genom att rikta den åt ett speciellt håll. Det finns människor som pratar jättetyst, de skulle jag vilja kunna höra lite tydligare. Om de nu ändå ska prata, då vill jag ju höra vad de säger. Det är jobbigt med folk som inte pratar ut ordentligt när man hör lite sämre. Vi får se vad försäkringskassan kan hjälpa till med, det är ju de som hjälper till med arbetshjälpmedel.

När arbetsdagen är över åker Sofia hemåt, med musiken från telefonen strömmande direkt in i sin hörapparat i vanlig ordning. Då kan hon styra över sin ljudmiljö, undvika det som irriterar och vila öronen, vilket säkert är extra skönt efter ett tvåtimmars möte där mötesdisciplinen inte alltid är optimerad för folk med hörselnedsättningar.

– Jag drar mig inte för att säga till om jag inte hör eller om det blir för stökigt ljudmässigt. Jag är ju den enda som kan tala om hur det fungerar och hur jag hör. Men man vill ju inte heller bli för tjatig. Det är nog skillnad om man alltid har varit hörselnedsatt, eller om man har fått det på äldre dar. Jag vet ju hur det är att ha hört, jag har ju också varit en av de som har hållit två möten på ett mote, dvs pratat i mun på andra.
– Men man är inte medveten om sådant när man inte har egna problem att höra.

Snart tar Sofias dag slut, och som för många av oss tillbringar hon en del av kvällen framför TVn. Hon har en TV-koppling som går direkt in i hörapparaten, men den använder hon inte.

– Den fungerar inte som jag vill helt enkelt. Så fort jag sätter på TVn så händer samma sak, CROS:en, apparaten i högerörat, går ner och det enda jag hör är tv-ljudet och allt annat ljud försvinner. Det är ju inte så jag vill avsluta dagen, avskärmad från omgivningen. Jag vill ju prata med de andra som ser samma program. Jag vill konversera, höra kommentarer och vad som händer runtomkring.

Det enda som Sofia inte vill höra är visslingar.
– Visslingar är det värsta jag vet, det får ingen göra längre i min närhet. Vattenkokaren ger också ifrån sig ett väldigt konstigt ljud. Det jobbiga är nog när frekvensen är hög. Barnskrik kan vara irriterande, men det beror kanske inte bara på det höga ljudet. Fågelkvitter är helt okej, jag vet ju vad det kommer ifrån. Alla naturljud är helt okej.

Sofia gör en paus, innan hon återkommer till det värsta ljud hon kan tänka sig.
– Jag kan reta livet ur mig på visslingar. Det är något med det ljudet som jag inte klarar av. Jag blir jättesur. Vilket i sig kan bli rätt konstigt, eftersom de som visslar oftast gör det när de är lite extra glada och på gott humör.
– Kontraster, konstaterar Sofia Angelo innan hon lägger ifrån sig streamer, hörapparat och CROS och lägger huvudet på kudden.
– Det är en av fördelarna med en hörselnedsättning. Man störs inte av ovidkommande ljud, jag sover väldigt gott.

Stora glasytor, ekande stengolv, skrikande barn, restaurangslammer och mycket folk i en salig kakafoni av ljudlig rörelse. Det är inte Sofias favoritmiljö, helt klart.

Text:Anders Arhammar
Bilder: Karin Notsten